.

Man kan väl säga att jag är en ung mamma.
Jag var 16 år när jag blev gravid med min son och precis 17 år när jag fick han.
Många frågar om jag inte ångrar det då jag har missat min barndom men min fråga till dom är vad har jag missat?
Fjortisfester, onödiga pinsama ögonblick pga fylla och alla bråk med mamma när man bor hemma?
det kanske låter som att jag bara skriver det negativa med att vara ung men jag kan se att mitt liv hade gått åt det hållet.
Jag säger inte att det är för alla och man ska inte bli det för att lösa problemen i sitt liv.
Det är många fördomar mot unga mammor och det gör att man måste jobba ännu hårdare för att bevisa att man kan ta hand om ett barn och att man inte bara är ett barn själv.
Men för min del var det dax att växa upp och ta ansvar för någon annan och för mig själv så klart.
2007 var det dax igen och i januari fick jag min dotter.
Precis innan jag fick henne så separerade jag och barnens pappa och med det kom en hel ny uppsättning av fördomar.
Nu var jag ju inte bara ung jag var ensam med ett barn och jag var gravid, många oja sig över hur detta skulle gå.
Men allt gick bra och 2008 bestämmde jag mig för att det var dax att att tag i min utbildning som jag hade missat och jag började läsa till undersköterska.
Under min utbildning träffa jag min nuvarande underbara sambo!
Jag kunnde inte ha önskat mig en bättre sambo, pappa till mina två då små barn och till det som vi gemensamt ska ha i mars 2011.
Han har från första stund sett barnen som sina egna och gett av hela sitt hjärta till både mig och dom.
Det var lite om mig och vill ni veta något så är det bara att fråga!